Livet är tufft och egentligen har jag inte tid att må dåligt. Har snart medicinerats i 4 månader och jag har nyligen bytt mediciner, den mesta delen utav tiden har gått ut på att lida och så kommer det att fortsätta att vara i några veckor till, om inte t.o.m en hel månad till. 4 månader är en tredjedel utav året kära vänner! Biverkningarna är ren plågeri, att jag hellre önskar att jag vore död. Under dessa 4 dygn har jag ätit 4 hela portioner på 4 hela dagar, sovit 7 timmar om nätterna, mått illa, kramper och varit sängliggande mestadels. Idag var jag så deprimerad att jag låg i sängen hela förmiddagen och glömde bort två möten. Jag är den som sköter det jag ska göra, passar tider och avbokar inte om det inte är nödfall.

För några år sedan hamnade jag i mitt livs största kris och jag borde förstå situationen mer än väl. Det tar tid och det är inget jag kan göra. Biverkningarna kommer att fortsätta, men det jag känner är att: för helvete, jag har inte tid att må dåligt!! – men när har man tid med det egentligen? Livet rullar på, stressen äter upp dig och snart körs du över av livets rullande hjul. Jag vet inte hur jag ska tillåta mig själv att må dåligt, det känns så jävla fel. Så jävla hjälplöst att jag inte ens kan kontrollera mig själv, mitt tillstånd eller min hälsa. Jag vill inte komma med ursäkter, men faktum är att min ohälsa ger mig inget annat val än ursäkter.

Jag ska försöka gå ut på en kvällspromenad med Sam och hoppas på att må lite bättre när jag kommit hem igen. Hoppas jag inte bangar på nåt vis, har varit så sjukt orkeslös och omotiverad. Jag står inte ut med att ha det så här, men detta är min sista utväg och jag hoppas att jag har gjort rätt val. Jag söker inte sympati utan jag behövde bara skriva av mig. What does not kill me makes me stronger i guess :)